PANDAMAFFIAN

Debaser Slussen är scenen, Steso Songs och Hästpojken är dem som står på den. Karolina Stenström, även kallad Steso Songs är först ut. Tyvärr har man hört materialet hundratals gånger förut, fastän det är helt olika låtar. Det är en kvinna, ett piano, en melankolisk låt. Ibland sken det upp i någon slags schlager-pastiche och lät i alla fall helt okej. Ska jag vara ärlig, spenderade jag inte mycket tid till att uppmärksamma detta utan stod i baren istället.

För de som gillar Steso Songs blev Hästpojken en perfekt kontrast. Nu blev det fartfylld, ösig, knarkig poprock. Det bjuds på ostiga pianoslingor och det bjuds på distade punkgitarrer. Ett Bättre Djur är en svårslagen öppning och redan där kunde man ana vad som kunde väntas. Mellansnacket verkade ärligt och hade vissa humoristiska inslag. Martin Elisson (sångaren) proklamerade att debutalbumet Caligula enbart har två bra låtar och därför spelar de bara fyra låtar från skivan, för man är ju tvungen att spela singlarna också. Jag håller så klart inte med, men är glad för att det mest spelades låtar från den nya skivan, då den är bättre. Liksom öppningen, blev extranumrena perfekta. Först ut var Från Där Jag Ropar som är min personliga favorit med bandet, följt av Caligula som fick igång publiken på bästa möjliga sätt.

Handen På Hjärtat heter turnén och är en ambulerande klubb som åker på turné genom Sverige och även festivaler. Kolla gärna in deras Myspace.

 

//Pandapappan.

Johan T Karlsson, eller Familjen som han även kallas för är tillbaka i rampljuset. Med ett album i sikte och festivalturné väntandes ger han ut distad electronica och skorrande stämma till massorna igen. 2007 fick han en hel generation att dansa sig tokig till Det Snurrar I Min Skalle. Ett kritikerrosat album och video senare stod han som förband till Kent under deras vårturné 2008.

Sedan dess har det varit ganska tyst om Familjen. Han har brottats med personliga bekymmer och prestationsångest. I april kommer hans andra album När Planeterna Stannat och i sommar drar han med sig Andreas Tilliander för att spela på Siesta!-, Hultsfred- och Arvikafestivalen. För er som vill drömma tillbaka till 2007 kommer här lite öron- och ögongodis...

 

//Pandapappan.

Officiell hemsida | Myspace | Spotify | Youtube

 

 

Officiell hemsida | Spotify | Myspace | Youtube

 

Det här blir min första text som inte är en recension eller artikel. Eftersom att jag går på så många konserter tänkte jag skriva en guide om hur man blir en rutinerad konsertbesökare. Vad ska man tänka på? Hur förbereder man sig? Hur uppför man sig? Dessutom tänker jag ta upp lite stereotypiska konsertbesökare. Here we go...

Före konserten:
Om du ska gå på en spelning med förband. Kolla gärna upp förbandet innan konserten om du aldrig har hört dem. Då vet du vad du kan förvänta dig, du kanske till och med gillar det väldigt mycket. Är det dåligt så kan du alltid komma senare till konserten. Det viktigaste av allt är så klart att ta med sig biljetten, men det många glömmer bort om man går på många konserter är öronproppar. Om du inte vill bli döv eller få tinnitus inom tio år så är det A och O med öronproppar. Jag rekommenderar silikon som finns att köpa på apoteket.

Har du sällskap är det alltid trevligt att gå ut och äta en bit mat eller ta en öl eller vad man nu föredrar. Varför inte kombinera? Det brukar finnas pubar i närheten där det spelas artisten eller bandets musik, där hittar du även likasinnade. På klubbspelningar finns det alltid alkohol att tillgå och ibland även mat. Så det är ett tips då de öppnar några timmar innan konserten. Drick inte för mycket dock, även fast du har biljett kan du bli nekad inträde på grund av berusning.

Nu kommer vi till det stora dilemmat om var man ska stå någonstans i publiken. Har du sittplats löser det sig automatiskt. Om du vill ha så bra ljud som möjligt, ställ dig vid ljudbordet då de anpassar mixningen och volymen till sig själva så att de hör brister och fel så bra som möjligt. Om du gillar närkontakt med bandet, ställ dig så långt fram som möjligt, är du sen, ta dig in från sidan. Min varning till orutinerade konsertbesökare är att det är trångt, varmt och högljutt längst fram. Om du gillar att prata med ditt sällskap mellan låtarna, sippa på en öl, stå på händer eller whatever, ställ dig lite längre bak. Där finns det gott om utrymme och du slipper höra skriken från publiken längst fram. Om du skiter i hur snygg sångaren är, vilket märke det är på gitarren eller inte imponeras över trummisens energi, ställ dig i baren och ät lite jordnötter, alternativt stanna hemma, skaffa ett bra ljudsystem och sätt på senaste albumet.

Under konserten:
Att hantera otålighet är viktigt. Konserter startar nästan aldrig på utsatt tid. Istället för att irritera dig på att det tar sådan tid, tänk på hur häftigt det kommer bli att få uppleva musik som du verkligen gillar. Lite vett och etikett skadar inte att ta upp. Väsnas (allt annat än handklapp och sjunga med) gör man mellan låtarna. Under mellansnack? Inte ok. Som alltid ska du tänka på omgivningen, men ja, man får röra på sig och sjunga med. Om det är någon som ramlar i din närhet, ska du självklart göra allt för att hjälpa personen upp på fötter igen. Ser du att någon i publiken mår dåligt, vifta med händerna och försök få kontakt med säkerhetspersonal och peka på personen. Även där ska du göra allt du kan så personen hamnar i goda händer. Det är inte ok att röra vid artisterna eller deras utrustning, inte heller är det ok med stagediving såvida inte bandet eller artisten uppviglar till det. Att beträda scenen och kasta upp farliga föremål på scenen är en självklarhet att det är förbjudet. Jag har nog bara glömt att nämna det viktigaste; ha kul!

Efter konserten:
Man får sno låtlistan från scenen, men bara om du är säker på att sista extranumret är spelat. Det är alltid respektfullt att visa sin uppskattning genom att applådera artisten eller bandet efter konserten. Ha aldrig bråttom ut efter en konsert, det skapar bara irritation. Det tar den tid det tar. Vid det här stadiet är det väldigt olika vad man föredrar, men något jag alltid tycker är behagligt är att hitta något lugnt ställe att sätta sig på och prata lite om konserten för att sedan åka hem med ett stort leende. Kom ihåg att ta vara på varje konserttillfälle.

Dags för lite stereotypiska konsertbesökare:

Den inbitne:
Denna person har självklart en bandtröja på sig. Man hittar alltid personen hängandes vid merchandise-disken innan konserten där han köper på sig nyckelringar, svettband, you name it. Personen kan höras diskutera att han hittat en alternativ tagning av bandets obskyra b-sida från 1997, som har två extra sekunder i introt.

Den extrema:
Är oftast vad i folkmun kallas för fjortis. Personen har köat sedan klockan 12.00 dagen innan. Personen har även fått ett nummer skrivet på handen som visar att han blir en av de första insläppta. När portarna öppnas börjar springloppet mot platsen längst fram. Du kan kombinera denna stereotypen med Den inbitne också. Det kan vara svårt att skilja dem åt. Denna person kan höras skrika "Jag älskar dig/er xxxx" under konserten.

Den normala:
Gör allt som står i min guide. Står i mitten ungefär. Har alla eller de flesta albumen och kan sjunga med i de flesta låtarna.

Den gnälliga/svansen:
Sällskapet som följde med för att vara snäll/hade inget annat för sig/tror sig gilla konserter. Han gnäller på att det tar för lång tid för bandet att komma på scen, att det är för högljutt, att de inte spelade några hits, att det är trångt, ja på allt egentligen.

Konserthoran:
Detta är nog min kategori. Denna person går på så många konserter som möjligt. Han lyssnar på mycket musik och gillar många artister. Därför skriver han upp alla konsertdatum och försöker pussla ihop ett konsertschema i kalendern.

Den äldre:
Ses ofta på sittplatserna eller längst bak. Han står och klappar i takt med ett stort leende. Händer även att han går hem innan extranumrerna, för det är ju en morgondag också.

Sist men inte minst har vi bonuskategorin:

Stockholmaren:
Han går ofta klubbspelningar med en tvångströja på sig. Armarna i kors och stå på samma ställe hela konserten. Klappa lite förstrött i händerna mellan låtarna är också viktigt.


//Pandapappan.

I det tidigare inlägget nämnde jag den svenska artisten Kristian Anttila, så jag tänkte även passa på att tipsa er om det svenska indiebandet Universal Zoo.
Universal Zoo (som tydligen också gått under namnet Panda Project) består av Kristian Anttila och flickvännen Amanda Ericsson.

På Universal Zoo officiella hemsida kan man dessutom ladda ner den första singeln "The Panda Song" helt gratis, men för den som känner för att lättja på plånboken (och sitt hjärta, samtidigt) går det bra att skänka pengar till WWF på samma gång för att rädda de kära pandorna som finns kvar!

 

Myspace | Youtube

 

//Pandamamman

 

 

Officiell Myspace-sida | Officiell Youtube-kanal

För bara ett par år sedan medverkade Ida Wiklund i musiktävlingen Musik Direkt och hänförde mig med låten "Det är vi som översätter världen". Sedan dess har det hänt en hel del; hon har gjort en del större framträdanden, agerat förband åt Stefan Sundström samt varit nätjoker för Melodifestivalen 2010.
Och nu, inför en smärre publik på jazzpubben Stampen belägrad i Gamla stan i Stockholm, gör hon ett väldigt starkt intryck på mig. Igen. Kanske har hon blivit bättre, säkrare, eller så är det bara den lilla källarlokalen som passar henne perfekt. För intimt, det blir det. Hon bjuder på egenproducerat material, som hon framför väldigt starkt. Personligt och äkta. Sen stoltserar hon, helt legitimt, att hon jobbat med Stefan Sundström och spelade sedan en av hans låtar. Vilken även den framfördes på bästa och känsligaste viset man kan tänka sig. Med sådan respekt för orginalet.

Det märks att hon kämpat för att komma hit hon är idag. Och jag tror att varken jag eller hon tror att sagan slutar här. Det kommer mer av Ida i framtiden. Vilket vi i pandamaffian ser starkt fram emot.

//Pandabarnet

Alltid när folk frågar mig vad som är definitionen av indiepop svarar jag My Darling YOU!. Nu i dagarna släpptes en ny sjutummare från älsklingarna från Göteborg. Bandet består av Klas Hermansson och Christoffer Johansson. Det mesta av musiken spelas på piano, bas, gitarr, synth och trummaskin. De är väldigt spretiga och spelar allt från rak och skränig rock som luktar lite punk till ostiga dansgolvsdängor. De flesta av låtarna är väldigt korta, men som alltid finns det undantag. Det fina är att ingenting är inspelat i en studio heller. Tyvärr kommer vi aldrig att få se ett album av bandet, det sa dem i alla fall i februari förra året när jag frågade.

Så spring iväg nu och beställ skivorna och den senaste vinylen (passa på, den finns bara i 200 exemplar).

Diskografi:
My Darling YOU! (CD-r EP) (2004)
Moving Out Of Your House And Into Another (CD-r EP) (2004)
The Winter Will Take Us All (CD EP) (2006)
16 Major Problems (CD samlingsalbum) (2006)
My Heart Beats Too Fast For Our Friendship To Last (Limiterad 7" vinyl) (2006)
I Will Exclude You With My Body Language (CD EP) (2007)
Techno Music For The Indiepop Haters (12" vinyl) (2008)
The Dancefloor Remakes (Limiterad 12" vinyl) (2009)
A.K. Art (CD EP) (2009)
Saying Things You Don't Want To Hear (CD EP) (2009)
Let The Good Times Roll (Limiterad 7" vinyl) (2010)

 

//Pandapappan.

 

Spotify | Myspace | Youtube

 

Det norska popbandet Donkeyboy har, sedan debutalbumet "Caught In A Life" släpptes i oktober 2009, varit väldigt framgångsrika på hemmaplan i Norge. För inte kan man väl påstå att det är speciellt dåligt att ligga etta på singellistan, albumlistan och radiolistan samtidigt!? Dessutom hamnade bandet även på en andraplats på radiolistan.  Det är för övrigt första gången någonsin som ett band ligger på både första- och andraplatsen på norska music control-listan. Inte illa!

Nu är Donkeyboy redo att fortsätta sin framgångsrika karriär, inte bara i Norge utan också i grannlandet Sverige.
Förutom att P3 har spelat bandets låtar sedan i höstas och att debutalbumet "Caught In A Life" släpptes i Sverige den 27 januari , så är det nu dags för Donkeyboy att gästa Skavlan på fredag. Självklart står dom för musiken. Det ser vi (jag) fram emot!

Glöm inte bort: Skavlan, fredag 5/2, SVT1 21:00.

 

 

//Pandamamman

 

Officiell hemsida | Officiell Myspace-sida

 

 

Vad får man om man blandar Pixies med Slagsmålsklubben? Bandet heter Bondage Fairies och kommer ifrån Bromma. På scen har de hörselkåpor för munnen och konstiga hjälmar. Deras namn är hämtat från en japansk hentaiporrfilm. Deras låtar handlar om sex, homosexualitet och lite allt möjligt som inte är relevant. Det må verka patetiskt och barnsligt, men det fungerar förvånansvärt bra.

Kolla gärna in albumet What You Didn't Know When You Hired Me som släpptes 2005, men även deras uppföljare Cheap Italian Wine från 2009 som är lite sämre och mindre smutsig i mitt tycke. Så om du står och velar mellan att lyssna på punk och electronica, välj Bondage Fairies.

 

//Pandapappan

Det ryktas om att Australiens popkungar The Sleepy Jackson har gått in i studion och påbörjat ett nytt album. Vi på Pandamaffian hoppas verkligen det, men det skulle vara tråkigt om det betyder döden för Empire Of The Sun. Bandet som består av Luke Steele, sångaren från The Sleepy Jackson och Nick Littlemore från Pnau.

 

//Pandapappan

På fredagen ramlade jag in på Debaser Medis som många gånger förr. Jag var där främst för Theodor Jensen, men Bye Bye Bicycle skulle tydligen vara bra live. Det jag hade hört innan hade inte övertygat dock. Det gjorde det inte nu heller. Bandet är en gladare och sämre kopia av The Mary Onettes och The Radio Dept.

 

Theodor Jensen gick upp på scen, men verkade först bara vilja få konserten överstökad. Det blev däremot bättre och bättre ju längre konserten höll på. Jag hade förväntat mig lite mer energi, men det fick jag aldrig. Det blev aldrig något riktigt drag förrän vi fick höra Mon Amour. Det finns väldigt få låtar som klår den låten på dansgolvet. Gästade gjorde Titiyo och det var en vädligt fin duett som vi fick uppleva.

 

 

På lördagen hamnade jag på samma Debaser Medis, men nya band på scenen. Först ut var Almedal. Deras musik är definitionen av göteborgspop. Falsksång, tamburiner och söta gitarriff. Ett mycket energiskt band med mycket publikkontakt. Tyvärr övertygade inte de nya låtarna särskilt mycket, men de kanske växer. Klimaxet var avslutningsnumret Och Alla Platserna, en perfekt låt att avsluta med.

 

 

Tyvärr såg jag inte mycket av Trummor & Orgel som var nästa band. Jag var uppe i varv av Almedals konsert att jag inte kände för lugn och progressiv jazz. Noterbart är att många i publiken var 40+, vilket inte är ofta förekommande på Debban.

 

 

Avslutningsvis vill jag ge lite kritik till Stockholmspubliken. Har ni tapetklister under skorna och tvångströjor? Man får faktiskt röra på sig och sjunga med under konserter. Skärpning!

 

//Pandapappan

 

1. Tutti Frutti
2. Nyår
3. Måne Över Fårösund
4. Dansa
5. En Död Man
6. Ge Upp
7. Party
8. Orkanen Närmar Sig
9. Stanna Här
10. Inte Redo
11. Tyst Här i Mörkret

Imorgon släpps indieraukarna från Gotlands nya skiva. Som jag skrev i min recension av singeln Dansa, märks det att Isak (sångaren) har inspirerats av sitt sidoprojekt Skriet när denna skiva skapades. Det här albumet är mörkare än föregångarna och släpigare. Då och då blixtrar det till i gitarrgnissel dock. Produktionen är inte heller lika smutsig som dem förra. Något intressant att observera är att skivan inleds med en cover, vilket är ganska ovanligt. Den här gången har även basisten Manuela fått lite mer sångrum och det sköter hon alldeles utmärkt. Skivan avslutas med en fin duett mellan Isak och Manuela, vilket också är skivans bästa spår. Jag rekommenderar er skarpt att bege er till närmaste skivaffär och införskaffa detta album, som även finns på vinyl.

Pascal spelar för övrigt på Strand den 6 februari tillsammans med det brittiska bandet Fanfarlo.

//Pandapappan

Clownen hade än en gång bjudit upp till dans. Först ut var Göteborgs-bandet Love & Happiness, med lite hopplock från hela Sverige. En sångare som såg ut som Adam Ant, men själv tycker att han inspireras av Prince. Det är tempofyllt och det är mycket skrik och engagemang. Texterna handlar om dem själva, sina kompisar och sina problem. Deras låtar finns än så länge bara som digital singel och på myspace. Jag kommer dock vara först i kön när debutalbumet kommer. Så bra var det och så bra kommer det att bli.

 

Det blev paus och dags för påfyllning av rusdrycker. Lite prat med Love & Happiness hanns med också. För övrigt riktigt trevliga killar.

Nu klev Daniel Gilbert på scen. På med grismasken, som jag sen upptäckte att jag var ensam om. Gilbert gav mig tummen upp och basisten kommenterade under mellansnacket att "vi har ett svin i publiken ikväll". Konserten var intim och Gilbert var uppriktigt tacksam för att vi var där. Vi fick höra allt från rivig rock, på snudd till punk, till folk rock och härliga ballader. Tyvärr verkade de ha problem med ljudet på scenen som hela tiden fick fixas till. På det hela taget en bra spelning, som tyvärr överglänstes av Love & Happiness.

 

 

Lyssna gärna på Daniel Gilberts första singel här!

 

//Pandapappan

Del 1

 

Broder Daniel Forever (1998):

 

1. I'll Be Gone
2. Dark Heart
3. Old in Just One Day
4. You Bury Me
5. Happy People Never Fantasize
6. Whirlwind
7. The Name is Brother Daniel
8. Love Doesn't Last
9. Dream My Days Away
10. No Time For Us

 

Nu är det alltså dags att recensera Broder Daniels mästerverk. Deras bästa enligt folk över 18, de under håller oftast Cruel Town som nummer ett. Broder Daniel har aldrig varit så bra som 1998. Henrik Berggren på sång, Anders Göthberg på gitarr och Pop-Lars på trummor precis som vanligt. Theodor Jensen hoppade på redan på förra skivan, men har nu bytt från bas till gitarr och Håkan Hellström tog över basen. Redan från början bjuds vi på Broder Daniels patenterade gitarr-rundgången som sedan dess har inlett varje konsert. Innan har vi fått höra mer rak gitarrskrän och skrik i ett enda stort ångestfyllt kaos. Här är kaoset mer ordnat, melodierna har fått fler byggstenar. Ibland blir det till och med lite kyrkligt då produktionen blir luftig.

Vissa kan tycka att The Name is Brother Daniel är pekoral och blev förmodligen inte den anthem bandet förmodligen trodde att det skulle bli. Dark Heart är lite seg och långdragen, men står sig ganska bra och är en bra nedvarvning efter första låten. Resten av låtarna är inget annat än makalösa. Det är inte för inte som Lukas Moodyson valde att använda I'll Be Gone och Whirlwind från detta album som soundtrack till Sveriges största 90-talsfilm, Fucking Åmål.

Albumet avslutas med No Time For Us, som kom att bli en given avslutning på konserter i form av en akustisk version. Den versionen spelades även in och gavs ut 2005 på samlingsskivan No Time For Us 1989-2004.

 

"You get so used to being sad, you never try to be glad, you get so used to being sad, but happy people never fantasize"

//Pandapappan