PANDAMAFFIAN

Minimalistisk soundscape möter Joy Division. Är detta det nya soundet av 10-talet? Vi har redan hört Joy Division-tonerna på Makthaverskans album som släpptes i slutet av 2009. Det börjar fint med en instrumental enformig och mörk låt. Den hade kunnat vara några minuter kortare dock. Sedan bjuds vi på allt från handklapp till synthar och det här albumet bara doftar post-punk. Till och med sångaren låter lite som Stry, den svenska punken och post-punkens gudfader. Det kan ta en stund att vänja sig med deras sound. Ibland är det kaotiskt, ibland minimalistiskt och ibland väldigt rått. När det väl sätter sig är det ganska gemytligt.

//Pandapappan

Någon som kommer ihåg bandet Peggy Lejonhjärta? Bandet blev hypade till max innan de släppte sin debutskiva Viskningar och Rop 2004. Skivan såldes helt ok, sen glömdes de bort. Det ryktas om att detta fantastiska band har varit i studion och spelat in nya låtar. En av låtarna finns att lyssna till på PSL:s blogg. Tills dess, håll till godo med den nostalgi som bjuds på i Youtube-klippet högst upp i inlägget.

//Pandapappan

Ikväll hade jag privilegiet att få uppleva ett stycke musikhistoria. Nämligen den första popkonserten spelad på den kungliga dramatiska teatern. [ingenting] har gått från att vara ett respekterat indie-band till att få spelrum på radion och kritikerrosade recensioner i pressen. Ett litet genombrott kan man kalla det. Det är alltid svårt att arrangera konserter med sittande publik då engagemanget inte alls är densamma som ståendes. Tyvärr märktes det på det stela mellansnacket.

När man kom dit möttes man av en symfoniorkester som framförde en väldigt fin version av [ingenting]:s låt Bergochdalbanan. En mycket trevlig överraskning. Konserten startade med ett vackert gospel som kom ut ur högtalarna. Bandet gick på scenen och körde över oss med Mycket Väsen För Ingenting. Stundtals flörtas det med shoegaze och stundtals leks det med harmonier och slagverkskompositioner. Med sig hade de Sibille Attar vars stämma får en nästan att gråta när hennes röst brister under Dina Händer Är Fulla Av Blommor. Jari Haapalainen (gitarrist i The Bear Quartet och har producerat bland annat Laakso, Johnossi och även [ingenting]:s senaste skiva) gästade på gitarr. Mest applåder fick nog ändå Truls Söderman Carlberg, en liten pojke som inte kan vara mer än sju år gammal, när han sjunger duett med Christopher Sander under Satans Högra Hand.

Den stora besvikelsen är dock när brandlarmet gick under extranumret Lång Väg. Den fick publiken att vänta utanför dörrarna i över en halvtimme, men publiken gav sig inte. När vi blev insläppta igen fick vi höra tre låtar till och musikhistoria hade skrivits. Dramatens akustik passade in väl på [ingenting]:s sound, det är mer eko än det brukar vara i andra lokaler. Nu ser jag fram emot att se detta band på festivalerna i sommar...

//Pandapappan

Med tralliga gitarrer, sköna trummor och stundtals tunga synthar fyller Karlstads-bandet Vintervåld våra öron med godis. För gott, det smackar det absolut. Favoriten är demo-biten "Lejon" som också har bästa texten (enligt mig, pandabarnet) även om de andra knappast är dåliga. Eller ja, de är helt klart bra för ett haltande indie-band med framtiden för sig. Vi i pandamaffian anar storverk i framtiden...

Det här bandet kanske inte har världens häftigaste hemsida (snarare häftigaste anti-hemsida med endast ett litet poem), men det lilla av musiken som ligger ute på Myspace skvallrar om att det här i alla fall är ett band att hålla ögonen öppna för i framtiden. Go Malmö, liksom!

Hon, Sofia Talvik, är visserligen inte helt ny på Sveriges singer-songwriter himmel men ack så underskattad.
Därför passar vi i Pandamaffian på att lyfta fram henne såhär i juletider när snön och andra kyligheter börjar smyga sig på så ni alla har någonting varmt och mysigt att återhämta er med. Kolla in hennes hemsida också, hon har en egen julkalender som är värd att följa också!