PANDAMAFFIAN

Ikväll hade jag privilegiet att få uppleva ett stycke musikhistoria. Nämligen den första popkonserten spelad på den kungliga dramatiska teatern. [ingenting] har gått från att vara ett respekterat indie-band till att få spelrum på radion och kritikerrosade recensioner i pressen. Ett litet genombrott kan man kalla det. Det är alltid svårt att arrangera konserter med sittande publik då engagemanget inte alls är densamma som ståendes. Tyvärr märktes det på det stela mellansnacket.

När man kom dit möttes man av en symfoniorkester som framförde en väldigt fin version av [ingenting]:s låt Bergochdalbanan. En mycket trevlig överraskning. Konserten startade med ett vackert gospel som kom ut ur högtalarna. Bandet gick på scenen och körde över oss med Mycket Väsen För Ingenting. Stundtals flörtas det med shoegaze och stundtals leks det med harmonier och slagverkskompositioner. Med sig hade de Sibille Attar vars stämma får en nästan att gråta när hennes röst brister under Dina Händer Är Fulla Av Blommor. Jari Haapalainen (gitarrist i The Bear Quartet och har producerat bland annat Laakso, Johnossi och även [ingenting]:s senaste skiva) gästade på gitarr. Mest applåder fick nog ändå Truls Söderman Carlberg, en liten pojke som inte kan vara mer än sju år gammal, när han sjunger duett med Christopher Sander under Satans Högra Hand.

Den stora besvikelsen är dock när brandlarmet gick under extranumret Lång Väg. Den fick publiken att vänta utanför dörrarna i över en halvtimme, men publiken gav sig inte. När vi blev insläppta igen fick vi höra tre låtar till och musikhistoria hade skrivits. Dramatens akustik passade in väl på [ingenting]:s sound, det är mer eko än det brukar vara i andra lokaler. Nu ser jag fram emot att se detta band på festivalerna i sommar...

//Pandapappan