Resumé: 00-09

Ett decenium, många händelser.
Här tänkte vi i Pandamaffian sammanfatta vad vi anser har varit det viktigaste som hänt, släppts och så vidare.
För att göra mer allting mer greppbart har vi valt att dela in i kategorier efter film, spel musik och dylikt.
Men, snälla, kom ihåg att detta bara är våra åsikter och ingen fakta. Sitter ni på andra tankar (eller tycker vi har missat något) lämna kommentar. Var trevliga. Och glöm inte bort att göra 2010 till det bästa året i ditt liv.


Något som alltid funnits inom filmbranschen är formatkriget. Under 80-talet var det VHS-banden som vann över Betamax-systemen. Men det formatet fick senare ge vika för DVD-skivorna som lagrade filmerna digitalt och både återgav bättre bild och ljud. Filmen blev mer digital. Nu på senare tid har ännu ett formatkrig hunnit bryta ut, och faktiskt redan avgjorts. Det var ungefär mitten av detta decenium som man försökte lansera HD-DVD och Blu-ray samtidigt. Bakom de båda formaten stod en mängd stora företag, såväl som filmbolag som hade intresse att släppa sina filmer på de bägge lagringsmedierna. Men Blu-ray (förkortas BD för bluray-disc) var tekniskt överlägsen och hade i slutändan flest anhängare. Vilket blev ett bakslag för Microsoft som trodde så mycket på formatet HD-DVD att de hade låtit skapa en separat spelare till sin Xbox 360 som kunde spela upp filmer och planer på att släppa spel på formatet fanns också. Ända till formatet gick i graven till förmån för Blu-ray, det vill säga. Till Sonys favvör (igen).

DE BÄSTA FILMERNA, ENLIGT OSS:




Disturbia

En kille med fotboja sitter hemma hela dagarna och får inte spela TV-spel för sin moder. Han ska städa, sköta sig och är inte på semester. Riktlinjerna från hon som spottade ut honom mellan benen är enkla: du får som straff knappt ha roligt. Kablar klipps och möjligheter grusas sönder. Allt blir tråkigt. Så han börjar kolla ut genom fönstret, observera. Och visst är det någonting konstigt med grannen? Spännande film som är lite obvius men ändå bra.



Little Miss Sunshine

En solskenshistoria med mörka moln på himmelen. Alla har sina problem, vilket skapar en unik familj som slits åt alla möjliga håll och kanter. Det skapar unika karaktärsporträtt som engagerar. Och berättelsen i sig är tragikomisk som samtidigt rymmer många kärlekar och möjligheter. En film om att inte alltid må bra, men samtidigt kunna både ta emot hjälp och hjälpa andra. Om att falla och landa mjukt. Vilket gör den sevärd.



The Tracey Fragments

Ellen Page, som gjorde sig känd genom "feel good"-rullen Juno, gör här en av sina bättre roller. Hon är storasyster och brodern är borta. Vilket inte är bra. Så hon måste leta rätt på honom, ställa allt till rätta. Det är en berättelse som byggs upp på ett unikt sätt, direkt bit för bit. Och det är snyggt uppbyggt, för att inte säga direkt gripande.



Wristcutters: A Love Story

Vad händer efter att man tagit livet av sig? Enligt denna minst sagt bessynerliga kärlekshistoria kommer man till ett land dit alla självmordsbenägna personer kommer. Eller i alla fall de som lyckas med sina förehavanden. Och där finns en hel del folk. Bland annat en kille som söker efter en tjej (suprise!) men som märker att allt inte står rätt till med henne. Och helt plötsligt börjar en helt annan jakt dra igång... den är bättre än vad jag för det att låta som, den är väldigt speciell men samtidigt lite rolig. Minst sagt sevärd.



A Beutiful Mind

Den studerande mattematikern John Nash är väldigt smart, kan sinna siffror osv men han har nog lite svårare att hålla koll på verkligheten. Vem är där och vem är i hans huvud? Denna vackra berättelse handlar om en kamp mellan genialitet och sinnesförvirring. Om att göra allt för att vinna och samtidigt ha någon vid ens sida som hjälper en att komma dit på ett eller annat sätt. En av de bättre filmerna man kan sätta sig ner med. Varning för gripande slut.

Kill Bill Volume 1+2

Quentin Tarantino stod för två av 90-talets bästa filmer: Reservior Dogs och Pulp Fiction. Och inte svek han oss detta årtionde heller. Hans karaktäriska övervåld är kvar, så även den smått svarta humorn. Uma Thurman gör en lysande roll i bägge filmerna och samanhanget gör dem nästan till en enhet där båda är lika viktiga för helheten. Inget man får missa om man gillar bra filmer. Eller mycket blod i en och samma film, för den delen.



Gladiator

Erövraren Maximus får se sin familj bli mördad och i jakten på hämd lyckas han även bli tillfångatagen och ivägsåld som gladiator. Lite klantigt, men så är det. Så han får alltså slåss mot andra gladiatorer, mot djur, tills han dör. Eller motståndaren. Någon måste dö. Publiken kräver det. Men det är ingenting han finner sig i, så detta eminenta drama handlar inte bara om sökandet utan även om frigörelsen. Väldigt starkt!



The Dark Knight

Det är få moderna holywood-rullar som är lika välproducerad som denna men ändå fängslar en grymt mycket. Från första början med det inledande bankrånet, till varenda liten scen i denna eminenta uppföljare till Batman: Begins som också är en bra film, dock inte lika bra som denna. Den är väldigt häftigt filmad, mycket bra specialeffekter och man lyckas modernisera hela Batman-sagan utan att göra ännu en dum James Bond-film (den enda som kommer undan med det är Jason Bourne, de filmerna är också rätt bra faktiskt). Alla skådespelare gör ett grymt bra jobb, men vi vill passa på att hylla Heath Ledger (R.I.P) en sista gång för sin suveräna roll som Jokern. Detta mästerverk hade inte varit någonting utan honom!



Memento

Vad många brukar klaga på när de ser detta - nästan - klassiska mästerverk är att de inte hänger med i handlingen.
Och sanningen är den att det krävs oftast ett par, nästan tre, gånger innan man förstår den fullt ut. Första gången är bara för nöjets och upplevelsens skull. Sen går man in på djupet. Skapar sig en förståelse, en uppfattning. Märker hur smart konstruerad handlingen är, trots att man får upplösningen serverad nästan direkt i början av filmen. Modern filmhistoria!!!

Och så tre filmer som hade fått varit med på listan om de gett fan i att släppas 1999, och väntat i alla fall ett år extra:



Titanic (1997, redan :<)

En lika gripande, som sann, berättelse om alla de som åker med på jungfrufärden på dåtidens största och - vad man tror - säkraste båt. Den sägs vara osänkbar, men efter att ha bråkat lite med ett isberg är den båten inte så kaxig längre. Därimellan är det kärlek, bråk och annat spännande drama. Fortfarande en bra film med ångestladdat slut.



Boondock Saints

Humorladdad action-film med bibliska referenser. Dock ingenting seriöst, det låter mest coolt när de rabblar sin lilla ramsa innnan de dödar sina offer. Som alltid är tungt kriminella, som i vanliga fall gör livet surt för vanliga små medborgare som bara vill ha lite roligt. Så frågan ställs på sin spets i och med denna film: helger alltid medlen målen? Väldigt bra och rolig film som man kan se nästan hur många gånger som helst!



The Matrix

Kultförklarad Sci-fi som ger Neo valet att antingen ta det röda eller det blå pillret. Sanningen finns därute bla, bla.
Den är mest häftig för sin distinkta stil, all slowmotion och lobby-scenen där det skjuts som om det vore tredje världskriget inne i en enda liten hall. Resten av filmen är också rätt cool, faktiskt. Ett mästerverk som tyvärr fått två mindre bra uppföljare. Glöm dem och fokusera på denna.

Under 80- och 90-talet krigade Nintendo och Sega om konsolspelarna, dock så hade Nintendo rejält övertag både med NES och SNES som sålde extremt bra och fick bra titlar till sig. I slutet av 90-talet gjordes ett sista försök med Dreamcast, som dock floppade och man sade att man istället skulle satsa helhjärtat på att göra spel. Istället stod det nya konsolkriget mellan Nintendo och Sony som hade släppt sin Playstation som till en början framstod som en riktig underdog. Ingen trodde på formatet. Men så började man få över utvecklare på sin sida, släppte Ridge Racer och Tekken. Stal Square från Nintendo och släppte Final Fantasy VII. Den hade CD-format istället för kassetter. Gjorde reklam för sig genom att hyra klubbar man anordnade fester på, både med Playstation-konsoler och dyra lasershower. Nintendo tappade greppet och slutet av 90-talet tillhörde helt och hållet Sony.

När de i det nya decenietts början släppte Playstation 2 (4e mars i Japan, 26e oktober i USA och 24e november i Europa, alla år 2000) var det med en DVD-läsare som fick folk att köpa en konsol inte för spelens skull utan för den nya tekniken. Men givetvis såg Sony till att storspelen från deras första konsol fick uppföljare till deras nya konsol, för de hade ju inga som helst planer på att låta den vara DVD-spelare även om det var ett bra säljargument till en början.

Nintendo försökte hänga med, lanserade sitt egna lilla DVD-format i ett försök att förhindra piratkopiering (vilket visserligen lyckades till väldigt stor del) men den kunde inte spela upp DVD-filmer. Den var heller inte lika tekniskt avancerad som Sonys andra spelkonsol. Dessutom släpptes inte Nintendo sin Gamecube (14e september i Japan, 18e november i USA, båda 2001, och tillsist 3e maj 2002 här i Europa) fören Sonys PS2 hunnit finnas ett tag på marknaden vilket gav den försprång vilket gjorde att allt fler spel kom till. Sanningen är den att Playstation2-formatet fortfarande, nästan tio år senare, säljer bra och det släpps fortfarande spel till den vilket ger en fingervisning om formatets storhet.

Vad många hade tagit som ett skämt tidigare var Microsofts prat om att släppa en spelkonsol. Man trodde att det skulle bli en mindre variant av en PC som skulle få blue-screen i tid och otid, inte ha några bra spel och egentligen inte duga till mer än att jobba med Word på. Men så släppte de Xbox (15e november 2001 i USA, 22a februari i Japan och 14e mars här i Europa, båda 2002) som både hade DVD-spelare, hårddisk istället för minneskort som både Playstation2 och Gamecube använde sig utav samt bra teknisk prestanda som tillät utvecklarna göra bra spel. Konsolen sålde överlag väldigt dåligt och beräknas mest ha genererat förluster för Microsoft men man fick Bungie att släppa Halo (som först var tänkt som ett RTS till MAC-datorer) som FPS. De fick en stark racingserie i Project Gotham Racing. De etablerade onlinetjänsten Xbox Live som på allvar fick konsolspelare att mötas på nätet.

Nintendo, som hamnade någonstans i mitten, hade dock ett ess i rockärmen: sin Game Boy-serie. Med tidigare format som hade sålt väldigt bra släppte man självsäkert Game Boy Advance (21a mars i Japan, 11e juni i USA och 22a juni i Europa, alla 2001). Spelen lagrades på spelkassetter och upplevdes på widescreen-skärm med många färger. Där och då var det bland det bättre som fanns. Formatet sålde bra och fick många bra spel, både orginal och Snes-konverteringar vilket blev Nintendos säkra kort när deras Gamecube inte sålde speciellt bra. Ett utav säljargumenten var att man med s.k. linkkablar kunde spela mot sina vänner, och det räckte med att en hade kassett för att fyra personer skulle kunna spela med eller mot varandra. Man försökte även koppla ihop den konsolen med Gamecube, vilket stöddes av Nintendos egna Zelda-spel samt Final Fantasy: Crystal Chronicles, men den tekniken stöddes inte speciellt väl då många ansåg det för dyrt att köpa både GBA-konsoler och kablar nog för att spela tillsamans. Det var enklare om alla bara hade varsin handkontroll. Sen på råga på allt sålde inte heller Gamecube speciellt bra. Både Xbox och PS2 sålde bättre. Bäst av alla sålde, med facit i hand, Playstation 2. Med marginal.

Från att ha varit marknadesledande till ständigt blödande började Nintendo bli desperata, men de såg klart och tydligt att det var på den bärbara marknaden de kunde finna sin räddning. Men istället för att snabbt slänga ihop en uppföljare till GBA (som istället fick flera uppgraderingar i GBA SP och Micro) gjorde de en helt ny maskin som kom att kallas Nintendo DS (21a november i USA, 2a december i Japan, båda 2004, Europa sist ut vid den 11e mars 2005). Maskinen var till en början inte alls någon given succé utan sades till en början bara vara ett komplement till GBA. Många var skeptiska, sade att maskinens två skärmar bara var för att locka nostalgiker som hade spelat på deras Game & Watch-konsol under 80-talet. Men nu hade Nintendo låtit göra den undre skärmen rörelsekänslig, vilket gjorde att man kunde intigrera med spelet med en stylus. Maskinen släpptes också med en mikrofon som lät en intigrera med spelen på unika sätt (prata, blåsa och dylikt) vilket gjorde maskinen väldigt nyskapande. Är än idag ett väldigt bra säljande system och det släpps ofta spel till den.

När de tre formaten (Playstation 2, Xbox och Gamecube) skulle ersättas var Microsoft först med att påbörja en uppföljare då de trodde stenhårt på att den som var fört ut även skulle bli de som går segrande ur den rådande konsolgenerationen. Så en "Xenon" påbörjades och designades utifrån ett modernare synsätt, då deras första Xbox ansågs för burkig för att tilltala japanerna (vilket var deras officiella förklaring till att den sålde så dåligt där). Xbox Live skulle vidareutvecklas och tillämpas på ALLA spel som släpps till formatet - på ett eller annat sätt. Vilket senare blir sanning. Antingen genom ett meföljande multiplayer-läge eller med achievements-poäng som ganska snabbt kom att bli standard för Xbox-spelen. När formatet tillslut släpptes var det under namnet Xbox 360 (22a november i USA, 2a december i Europa och 10e december i Japan, alla 2005) då man ansåg att Xbox 2 skulle låta mindre kraftfull mot en eventuell Playstation 3. Istället lät man en cirkel, som alltså går runt i 360 grader, symbolisera konsolen och företagets pretantioner med den. Till en början imponerade konsolen främst med sitt onlineläge samt dess högupplösta grafik. Begreppet High definition (HD) blev allt viktigare.

I lerpölen låg Nintendo kvar, i ruinerna av Nintendo 64 och Gamecube, och insåg att deras enda väg till toppen igen var via innovation. Med framgångarna av Nintendo DS (som senare kom att uppgraderas i och med DS Light och DSi) fick företaget återigen starkt självförtroende. De behövde alltså inte bara släppa en ny konsol för att återigen bli kungar på konsoltronen. De behövde släppa en revolution, vilket var precis vad de utlovade. Den maskin vi idag känner som Nintendo Wii (19e november i USA, 2a december i Japan och 8e december i Europa varav samtliga var 2006)  utannonserades först som Nintendo Revolution och till en början hade man ingen aning om att den rörelsekänsliga handkontrollen (som mer liknar en fjärkontroll än någonting annat) var vad som skulle komma att förändra vårat sätt att spela på. Rent tekniskt var den inte alls lika stark som Xbox 360 vilket först sågs som en svaghet. Något speciellt onlineläge hade (eller har) den inte heller. Inte stöd för HD-grafik. Dock så lanserades maskinen med Wii Sports, vilket kan ses som en teknikdemo där man kan spela ett antal sporter (Tennis, baseball, golf, bowling samt boxning) så man snabbt kan lära sig hur man använder den rörelsekänsliga kontrollen. Vilket blev en succé. Så trots, eller kanske tack vare, avsaknaden av dyr teknik, har maskinen sålt mest hittils denna konsolgeneration. Även om spelen numer lagras på vanliga DVD-skivor kan den heller inte spela DVD-filmer, vilket heller inte hindrat dess framfart. Istället har innovation, lättilgänglighet samt ekonomi vart ledorden. Dock får Nintendo titt som tätt kritik från s.k. hardcore-gamers som påstår att företaget sviker dem för "den stora massan".

Innan vi råkar gå alldeles för snabbt framåt här måste vi flika in med att Sony, som tagit allt större mark på konsolmarknaden med sina två Playstation-inkarnationer, började se Gameboy som ett hot mot deras ställning. Alltså ville även slå sig in på den bärbara marknaden. Vilket inte alls såg som någon självklarhet från Sonys ledning. Men till slut gick planerna igenom för en bärbar konsol och helt plötsligt var Playstation Portable/PSP (12e december 2004 i Japan, 24e mars i USA och 1a september här i Europa, båda 2005) sanning. Maskinen, som lanserades med en enorm skärm, användes till mer än att spela spel. Man kunde använda den som mp3-spelare och filmvisare. Spelen lagrades på s.k. UMD-skivor (som både lagrar film och spel) och musik,film och sparfiler sparas på minneskort. Konsolen ansågs vara mer än en spelmaskin, den var svart blänkande och liknande mer än lyxig accesoar än någonting som försökte konkurrera med Nintendo och dera Game Boy eller DS. Och eftersom DS verkade sälja mer gick man ifrån den biten och påstod i media att man inte försökte konkurrera utan bara komplettera. Snygga och avancerade 3D-spel gjorde sitt, men även enklare pusselspel som Lumines gjorde formatet accepterat. Dock gav maskinen Sony fel vibbar, för när PS2 skulle få en uppföljare i Playstation 3 (11e november i Japan, 17e november i USA, båda 2006 samt 23e mars 2007 i Europa och Australien) släppte man en svulstig konsol som var på tok för dyr för att attrahera en bred massa. Och även om konsolen från start har stöd för Blu-ray (BD)-discar så anser inte många fler än de mest inbitna Sony-anhängarna att det är värt priset. Konsolen är tekniskt avancerad, klarar att visa både spel och film i Full-HD, vilket är 1080p, och får ett eget onlinesystem i Playstation Network (PSN). Dock får Sony svidande kritik för både priset och det faktum att de till synes stressat fram en gyrosfunktion i sin kontroll som gör att man kan styra händelseförloppet på skärmen genom att luta på sin handkontroll. Sony svarar med att de haft med funktionen långt innan Nintendo kom fram med sin teknik. Ingen tror riktigt på dem.

Förnyelse har oftast varit recept för ökad försäljning, i alla fall inom spelbranschen. Därför har Sony låtit släppa nya utgåvor av PSP (Slim&Light och senare PSP Go som inte har någon UMD-lucka utan bara låter en hämta spel från PSN och spara spel,filmer osv på en intern hårddisk) men även Playstation 3 (PS3, i folkmun PS3 Slim). Detta har lett till ökad försäljning, men knappast något gett dem något större försprång gentemot konkurrenterna. Så även om Sony stått på tronen en lång tid blir de inte sig själva de ser när de blickar uppåt. Istället har de blivit omsprugna av både Microsoft och Nintendo som tidigare har fått bita i det sura äpplet och erfara hårda nederlag...

Men även PC-marknaden har stått för utveckling detta underbara speldecenium. Electronic Arts har stått för spelserier såsom The Sims, Need for Speed (som visserligen funnits innan men som stod för många sålda exemplar då Underground-serien släpptes och gjorde illegal streetracing attraktivt) och även det svenskutvecklade Battlefield 1942. Det spelet fick senare ett par expansioner, Road to Rome och Secret Weapons of WWII, och senare uppföljarna Battlefield: Vietnamn och Battlefield 2. Krigsspelen fick en enorm boost, speciellt efter Call of Duty-serien etablerat sig. Spelet släpptes 2003 och ansågs ha en enorm närvaro, bra design och tekniska lösningar som drog in spelaren i själva sammanhanget. Det blev mer än ett spel, det blev krig. Nästan på riktigt. Och man kunde spela mot varandra.

Valve, som tidigare överraskat med sitt Half-Life, var på gång med sin uppföljare Half-Life 2 som skulle komma att släppas i ett digitalt system kallat Steam. Så blev det, men vad ingen kunnat gissa där och då var att det skulle bli det ledande systemet för digital distrubition av PC-spel. Massvis utav förläggare började släppa spel över den kanalen. Man började gå ifrån att sälja spel på skivor och gjorde sina egna spel mer tillgängliga. Samtidigt som publikfriande mulitplayer-festen Counter-Strike (CS) samlades på samma klient med muliplayer-servrar. Onlinespelen blev allt vanligare, och kulmerade i det än idag största spelet någonsin: World of Warcraft (WoW).

Digital distrubition skulle komma att föröka sig till konsolerna. Nintendo gjorde klassiker från både Nes, Snes och Nintendo 64 tillgängliga på kanalen Virtual Console (VC) och släppte mindre spel som inte passade på skiva på kanalen WiiWare. Sony, som först lät folk köra både PS1 och PS2-spel på PS3-systemet, valde snabbt att ta bort den funktionen och började istället sälja PS1-spel över PSN. Där säljer man även mindre spel, liknande de på WiiWare. Givetvis hade onlinekungarna Microsoft också en kanal för att sälja spel på: Xbox Live Marketplace. Där återfinns både gamla Xbox-spel samt mindre spel som på PSN och WiiWare.

Även mobilspel blir allt större, Nokia försöker förgäves lansera spelmobilen Ngage som floppar. Istället gör man om tjänsten till en spelklient som kan nås på nästan alla Nokia-modeller. Vilket inte heller blir speciellt populärt. Istället är det Apple, som lanserar sin iPhone, som tar hem de stora pengarna. Via iTunes, och Appstore, säljer de s.k. applikationer som både kan vara programvaror som låter användaren göra olika saker men också spela spel. Massvis utav utvecklare har släppt både program och spel där och nyligen gick man ut med att det laddats ner över 2 miljarder applikationer därifrån. Vilket gett Apple stora intäkter även om större delen går iväg till de faktiska utvecklarna. Dessa applikationer blir även tillgängliga på Apples multimedia-spelare iPod Touch som i stort sett är samma maskin som iPhone men som varken kan ringa eller skicka SMS.

DE BÄSTA SPELEN, ENLIGT OSS:

The Path

De mindre spelen, indie-titlarna, blev allt mer kommersiellt gångbara under detta årtionde. The Path är kanske inte det bäst säljande spelet i år, men lätt ett av de bättre. Det har inte världens bästa grafik, men lyckas förmedla en känsla och närvaro som få andra titlar. Och modet att ta en klassisk saga, om rödluvan och vargen, och helt bryta reglerna för att skapa någonting eget är inte bara nödvändigt utan även i det här fallet fullständigt mästerligt.

Mirror's Edge

DICE, som utvecklade Battlefield-spelen, överraskade helt plötsligt med ett äventyrs-FPS med en kvinna vid namn Faith i huvudrollen. I stort sett är det ett plattformsspel där man med sina parkour-skills måste ta sig fram på bländande hustak för att leverera meddelanden som annars snappas upp av den korrupta regeringen. Ett måste.

Final Fantasy XII

Efter besvikelsen med Final Fantasy X-2, det inte alls så episka onlinespelet Final Fantasy XI och alla tröttsamma återutgivningar till b.la. GBA kom hoppet åter i form av Final Fantasy XII. Som ett renodlat RPG med en helt ok story och ett förbättrat stridssystem från Final Fantasy X är det en lysande stjärna.

Max Payne 2: Fall of Max Payne

Redan i orginalspelet presenterades vi för den noir-doftande New York-världen och karaktären Max Paynes som levde där med sin familj... ända tills de blev mördade det vill säga. Så först hämd, och nu: mer hämd. Från uppvaknandet på sjukhuset genom en helvetesfärd i slowmotion dödar man för hämd. Och man gör det snyggt.

Silent Hill 2

I den dimmiga staden Silent Hill irrar man omkring; James Sutherland letar efter sin förmodade döda fru där efter att ha fått ett brev från henne. Eller någon som påstår sig vara henne. Och bland dimmorna, de morbida sjuksköterskorna och bland all sinnesförvirring som lätt uppstår finns sanningen. Det har aldrig varit så äckligt läckert att finna den...

Uncharted 2: Among Thieves

Ett av de bättre spelen till Playstation 3 - Uncharted: Drakes Fortune - bjöd på fantastiska miljöer, klichéer och b-humor när den är som bäst. Ett modernt matine-äventyr, helt enkelt. Och i denna eminenta uppföljare får vi mer av allt. Plus ett superbt mulitplayer-läge som även kan spela in matcher på video som man kan kolla på efteråt.

Bioshock

Att upptäcka den enorma - och helt nya - staden Rapture är en storhet i sig. Att göra det i ett av de bästa spelen på länge är en annan. Med kvick action, moralisk betänksamhet och en bra blandning mellan pussel och rent slaktande håller spelet väldigt hög nivå. Inslaget av plasmiderna, och småsystrarna, ger spelet än mer djup. Så djupt man kan komma nere på havets botten där Rapture vilar...

ICO

Känslorna. De outtalade orden i rörelserna. Poesin i konsten som yttrar sig genom den invärta speldesignen. Borgen man är inlåst i. Borgen man vill fly från. Kärleken till den man flyr med men inte kan kommunicera med. Allt det gör det till mer än ett spel.

Killzone 2

Orginalet, som släpptes till PS2, var hypat men inget mästerverk skulle det visa sig. Det hade inte önskad variation, inte så felfritt som man först hade trott men den främsta kritiken riktades ändå mot att man inte kunde hoppa. Vilket har ordnats till uppföljaren. Men med all kraft i Playstation3 var det inte bara hoppfunktionen som lagts till. Grafiken, som flyter och ser riktigt bra ut i Full-HD, skapar en närvaro få andra spel kommer i närheten av. När man langar iväg en granat och någonting sprängs så ser det både visuellt bra ut men känns i hela kroppen för det välutvecklade ljudet. Allt är på topp. Såväl design, variation som hoppfunktion. Och det är allt man kräver när man invaderar den främmande planeten Helghan...

Mario Kart DS

Ett av de bättre Mario Kart-spelen är, enligt oss i Pandamaffian, orginalet till SuperNES. En anna bra del i serien är GBA-spelet Super Circiut. Nintendo 64-spelet Mario Kart 64 är också väldigt bra. Och om man tar banor lite här och var ur de bästa delarna ur serien (och de andra också, för den delen) och ignorerar snedsteget i GC-spelet Double Dash där man var två personer på varje kart och låter varje spelare köra sin egna kart helt ensam, så får man denna eminenta del. Det har allt: ett bra sp-läge för att träna upp sig, ett bra mp-läge där man kan ha kul med kompisar (och övrigt folk) över både LAN och Internet. Och givetvis kan man köra både gamla klassiska banor och helt nya som inte finns med i någon annan del. Och roligt, det har man nästan garanterat!

Call of Duty: Modern Warfare 2

Efter att ha upplevt andra världskriget ur alla möjliga vinklar i Medal of Honour-spelen, och de tidigare Call of Duty-spelen, var det en fröjd att få uppleva Call of Duty 4: Modern Warfare som vågade ta avstamp från det minst sagt uttjatade slaget. Istället fick man ett fiktivt slag med en väldig närvaro, och här i den direkta uppföljaren blir det bara bättre. Ett måste om man gillar genren eller bara känner för att döda andra än tyskar för en gångs skull, men för den delen rädda världen ännu en gång.

Half-Life 2

Även om första Half-Life spelet var ett av världens bästa när det släpptes (och senare fick två väldigt bra expansioner) så har det idag inte mycket att ge. I alla fall inte rent speltekniskt. Men det har däremot uppföljaren Half-Life 2. Både grafiskt och fysiskt är det en speluppevelse utöver det vanliga. Berättelsen är engegerande och i resan mot störtandet av en diktator försöker man finna sanningen bakom marionettmästaren G-man. Men ingenting är som det verkar...

Tips: köp samlingen Orange Box, något av det mest prisvärda man kan köpa i spelväg till ens PC (finns även till Xbox 360 och Playstation 3). Det inehåller: Half-Life 2, Episode 1+2, Portal samt Team Fortress 2. Kung!

 

Egentligen är detta något som har rört i stort sett alla kulturformer de senaste tio åren, men eftersom vi redan gått igenom de andra viktigare formerna är det här vi går igenom ett av de mest omdiskuterade fenomenen inom våran tid: piratkopieringen. Det började lite oskyldigt på olika LAN-partyn, där medverkade delade med sig av den musik de hade på datorn via nätverket alla var ihopkopplade till. Detta var, vad man än tror om saken idag, inget jättevanligt. Det var mest "nördar" som höll på med detta och ingenting gemene man kunde någonting om. Men detta utvecklade sig under 2000-talet när Internet kom och folk fick allt snabbare bredband. Filmer, spel och inte minst musik började fildelas vid program som DC++ och senare via olika torrent-program (vilket är vanligt än idag). Men företagen, distrubitörerna, gillade inte detta. Klart de inte gjorde, de började ju blöda pengar. Men istället för att se att folket började bli varma i kläderna för handel över Internet började man jaga folk och försökte stifta lagar mot fildelning. Vilket visserligen gick rätt bra, men ju vanligare fildelningen blev desto svårare var det att få stopp på. Och alldeles för sent började man skeppa musik över Internet, störst blev Apple med sitt iTunes och sedan kom några småaktörer som följde efter. Dock hade den stora massan hoppat på tåget så det blev många hätska debatter om moral i ett försök att omvända alla till att handla legalt. Dock så fortsätter de flesta musikbolag att hindra oss att köpa musik då det mesta är låst till vissa länder (helt onödigt med ett öppet internet, helt i linje med demokratin) och ett nytt försök att hålla folket borta från piratkopieringen gjordes: Spotify. Ett väldigt bra program som låter en lyssna på nästan all musik i världen. Vart man vill (nästan, bara man har tillgång till internetanslutning), när man vill (nästan, bara man har tillgång till dator eller en mobil som stödjer programmet. Som iPhone). Distrubitörerna klagar på att musik säljer allt sämre, och att artisterna får mindre att äta. Dock verkar det komma fler nya band hela tiden, alla får plats. Och folk vill se live-framträdanden som aldrig förr. Festivaler och konserter säljer som smör i solsken. Storband och artister spelar världen över (nästan) och fyller allt större arenor.

 

DE BÄSTA ALBUMEN, ENLIGT OSS:

Och vinnaren är...

Även om jag personligen inte uppskattar Veronica Maggios första album (Vatten & Bröd) speciellt mycket, kan jag se nödvändigheten i att ha gjort den. Upplevelsen. Erfarenheterna. Möten med olika personer. Och allt detta samlas i den eminenta uppföljaren som andas lite lätt 60-tal, vilket bara är charmigt. Mycket bra album som man gärna lyssnar lite lätt på i bakgrunden när man ligger och softar en lördagseftermiddag.

Project March EP

Även om Coldplay tidigare har släppt väldigt bra album är det först på denna EP jag finner glädjen, upprymdheten, sorgen och nästan alla känslor jag tidigare kännt när jag lyssnat på Coldplay. Ett väldigt bra band som gett mig Yellow, Clocks och t.ex. Violet Hill (vilket förövrigt är den enda låten jag saknar från albumet Viva La Vida som denna är lillebror till). Men denna känns mer helgjuten. Har en bättre version av både Lost (vid namn Lost+ med Jay-Z sjungandes mot slutet) och Lovers In Japan (vid namn Lovers In Japan (Osaka Sun Mix) som gör en gladare). Den har bra låtar, väcker känslor men mest glädje. Och som tur är säljs den (både digitalt och på album) tillsamans med Viva La Vida Or Death And All of His Friends. Godis för hungriga öron!

 

Kärlek är för dom

Thåström är en riktig räv han, har medverkat i legendariska Imperiet och gjort mycket bra skit på egen hand också. Hans senaste album, Kärlek är för dom, är det som tilltalar mig mest. Förstasingeln med samma namn, som sjungs med av inte mindre än Anna Ternheim, är i sig en bra anledning att älska honom som artist.

XX

Även om många påstår att den brittiska eran är över efter ett minst sagt gyllene 90-tal så bevisar det brittiska indiebandet XX, med sitt självbetitlade debutalbum, att så inte alls är fallet. Sjuka höns faller till marken, men nya friska höns kommer springandes ut ur huset. För med denna lågmälda indiepop är det ingen som vill dö, bara få deppa lite. Och herregud vad vackert det är!

Du & jag döden

Svenska "deppekungarna" kent släppte sitt femte album på samma dag som deras egna debutalbum fyllde tio år. Och jävlar vilken fest det blev. Mörkare toner fick man leta efter, och får nog göra det än idag, och texterna var knappast upplyftande heller. Men någonstans där i mörkret finnar man tröst, en gnutta hopp. Låtskrivaren, tillika bandets sångare, Joakim Berg visade att han fortfarande är med på galoppbanan, för nog kombinerar han musik och text som få andra. Och helheten är som alltid underbar! Våren och sommaren 2005 kunde inte varit finare.

 

Glasvegas

I arvet efter Jesus & Mary Chain återfinns årtiondets största hype Glasvegas och deras självbetitlade debutalbum. James Allan förtrollade stora delar av världen med sina politiska texter, sin grova skotska accent samt hårda gitarrslingor. Lillbrorsan fick visst vara med på ett hörn också, samt en trummis som just lärt sig banka på trummor. Resultatet kunde nog inte bli bättre än såhär...

Röd

När kent år 2007 släppte sitt album "Tillbaka till samtiden" var det många som reagerade på det "nya synthljudet som inte har att göra i kents sound". Vilket bara är skitsnack. Och som överbevisas efter kents lilla tripp till Berlin där detta lilla verk spelats in (för tidigt att kalla det mästerverk, men...)! Den har en unik helhet, i en tid där allt fler låtar och album spelas in för att kunna fungera separat på radion och/eller över nätet. Här kör ett av Sveriges största band sitt egna lilla race och gör på kuppen sitt bästa album (det står jämt mellan detta och DOJD). Och denna gång är det än mer disco, snabbvals och röjigt. Och texterna är inte hårt deprimerande den här gången, mest politiska till den grad att de blir aggresiva och vill förändra. Engagera. Vilket i sig är ett plusspoäng hos oss i pandamaffian!

 

***

 

Avslutningsvis tänkte vi sammanfatta tio åren genom att lista lite saker som hänt och som antagligen kommer definera vårat första årtionde på 2000-talet...

Terror-attacken mot World Trade Center, 11e september 2001

Ett antal plan kapades för att flyga in i de bägge WTC-tornen, pentagon och ett annat mål som tros ha varit vita huset. Vilket föll många liv den dagen. Ekonomin tog lång tid på sig att återhämta sig, vilket påverkade inte bara USA utan säkerligen resten av världen också. En stor tragedi som tyvärr sörjs mer än andra folkmord osv...

Mordet på Anna Lindh, 10e september 2003

Ett Sverige som stannar upp, ett mord som förändrar om inte alls så mycket. En älskad person, såväl privet som på arbetsplanet (hon var Sveriges rådande utrikesminister för er icke vetande) blev då mördad på NK-varuhuset i Stockholm. Hon förs till sjukhus och dör en dag senare, 11e september 2003.

Barack Obama tillsäts som amerikas president, 20e januari 2009

Även om han är amerikas 44e tillvalda president är han ändå historisk på så sätt att han är den första svarta att bli vald som president. Han har även hunnit tilldelas Nobels fredspris vilket givit honom både ris och ros. Många tycker det är för tidigt, att han inte visat vad han kan göra för freden, medan andra anser honom berättigad priset på så sätt att han redan hunnit gjort mycket för världen. Åsikterna går isär...

 

***

MED DET SAGT TACKAR VI FÖR OSS!

VI SES 2010!


RSS 2.0